Grafitpulverstandard med hög renhet

Grafit Enkristall ren naturlig fling -grafit, mycket orienterad pyrolytisk grafit, dessa grafitkristaller har färre defekter och större storlekar och anses i allmänhet vara relativt kompletta grafit -enstaka kristaller. Betydande forskning har gjorts om värmeledningsförmågan hos denna typ av grafit. Under tryckspänning är bulkdensiteten för pyrolytisk grafit som behandlas över 3000K 2,25 g/cm, vilket är nära den teoretiska densiteten för enstaka kristall på 2,266 g/cm, och den halvbreddsspridningen av (002) diffraktionstoppen är är Endast 0,4 ° (mosaikvinkeln), som också ligger mycket nära det teoretiska värdet på noll grader. Värmeledningsförmågan för denna grafit visas i tabell 1. Dessa värden anses i allmänhet representera motsvarande värden för enkelkristallgrafit. Värmeledningsförmågan längs de två huvudriktningarna: längs planet betecknas som λA, längs planet vinkelrätt mot planet betecknas som λc.

Vid rumstemperatur är XA cirka 200 gånger större än λc. När temperaturen ökar minskar detta förhållande men är fortfarande stort. Därför styrs värmeledningsförmågan hos polykristallin grafit som består av kristalliter av värmeledningsförmågan λA på kristallitnivå, och λc kan knappast övervägas. ΛA för naturlig flakgrafit är mellan 280 och 500W/(m · k) vid rumstemperatur, och förhållandet λA/λC är mellan 3 och 5. Det kan ses att graden av perfektion av dess kristall är mycket mindre än det av mycket orienterad pyrolytisk grafit.

Pyrolytisk grafit med en mycket regelbunden kristallstruktur, LA är över 2000 nm, och dess värmeledningsförmåga förändras med temperaturen i en klock-byrform från låg temperatur till hög temperatur.

Vid en temperatur som är mycket lägre än den karakteristiska temperaturen θλ för värmeledningsförmågan hos grafitkristallskiktet:

λa∝exp (–θλ/bt) (5)

Där B är ungefär lika med 2, och θλ kallas ibland Debye -temperaturen, men det är inte detsamma som Debye -temperaturen som kännetecknar värmekapaciteten (se värmekapaciteten för kolhaltiga och grafitmaterial). När temperaturen är mycket högre än θλ, finns det

λa∝t (6)

Enligt formel (5) ökar XA vid låg temperatur med ökningen av temperaturen T; Enligt formel (6), vid hög temperatur, minskar XA med temperaturökningen. Mellan låg temperatur och hög temperatur når både ekvationerna (5) och (6) och λA det maximala värdet när dessa två effekter matchas med varandra. Det här är vad som skapar den klockformade kurvan.